Lite närmare hjärtinfarkten

Kom hem igår vid sjutiden efter en helg i husvagnen. Sambon lämnades kvar eftersom han jobbar på annan ort just nu. Dottern, 8, vill bli avsläppt på vägen och gå hem och då fick hon väl det. Sonen hade sovit hela vägen hem. När vi kommer in inser jag att han har feber och han klagar på att han har ont i magen. Jag ringer sjukvårdsupplysningen, 15 minuter väntetid.

Sonen börjar kvida och vrida sig, tankarna går naturligtvis till brusten blindtarm - ska jag lägga på luren och åka direkt, men var är dottern?

Jag står och hoppar i fönstret, tittar ut genom dörren men ingen dotter. Det börjar skymma.

"Just nu är det några samtal före, men du behåller din plats i kön"

Jag vill helst slänga på luren och rusa ut och leta efter dottern och åka till akuten, det tar max fem minuter att gå hem från avsläppningsstället. Sonen kvider. Jag slänger i mig lite youghurt för säkerhets skull, kvällen kan bli lång.

Evighetslånga minuter innan de äntligen svarar i andra änden.

Sköterskan kommer fram till det jag misstänkte, det är bäst att åka till akuten för att kolla upp.

Var är dottern? Jag gör mig redo för att åka ut och leta efter henne när hon plötsligt kommer in genom dörren: "Jag tog en liten promenad"

Ingen tid för diskussion, mitt stresspåslag var totalt, in i bilen och iväg till akuten.

Där fick vi vänta tre timmar innan det dök upp en doktor. Jag satt och funderade på om dottern också fick stanna kvar om sonen blev inlagd, för jag hade ingen som kunde ta hand om henne på så kort varsel...

Sonen hade somnat sedan länge och sov gott genom hela undersökningen. Allt verkade ok, så vi kunde åka hem igen.

Vi var hemma vid elva-tiden. Det tog ett tag att få normal puls igen.