Som vanligt tar jag min sjukdom stoiskt, ligger hemma och tycker vansinnigt synd om mig själv.
Det blir en dag i sängen. Hoppas det räcker för att komma på benen igen.
40-års kris eller flickan som aldrig vill bli stor? Inuti mig finns en 25-åring som inte har insett att tiden sätter sina spår. Jag blir lika förvånad varje gång jag tittar mig i spegeln (vem är den där tanten?) eller när kroppen inte gör som jag vill. I denna blogg kommer 25-åringen skriva om sina betraktelser. Jag kommer även släppa lös min hypokondri och avser att gnälla hämningslöst så känsliga läsare varnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar