Därför har min karriär som forskare passat mig så bra på många sätt. Jag har fått lära mig allt möjligt. Vetenskapligt naturligtvis, men jag har även utvecklats enormt mycket som människa. För 2-3 år sen insåg jag att jag var på väg in i en glasvägg. Jag är en duktig forskare och det har gått bra för mig men det finns inga jobb. Jag insåg att jag var på väg till det läge när det inte längre finns några jobb. Och då menar jag verkligen att det inte finns några jobb att få. Som forskare får man inga fasta tjänster utan man hoppar runt på korta förordnanden och hoppas att det ska ordna sig. Till slut kommer man till ett läge där arbetslagstiftningen gör att arbetsgivaren måste välja mellan att ge forskaren fast anställning eller låta forskaren gå. Det går ju inte att ge dem fast anställning, så då blir det tack och hej. Det är ju inte bara jag som hamnar i denna återvändsgränd, utan det finns mängder med duktiga forskare som desperat söker jobb. Det är så bittert. Jag är bra på det jag gör. Jag har älskat mitt jobb. Jag drar in mycket pengar till verksamheten. Jag har offrat mycket privat för det jag gör (bla är min framtida pension ett skämt). Så vad gör jag nu?
Det är en del av bakgrunden till min depression. Det finns många fler, jag skriver kanske om det här senare. Lite i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar