I Augusti, jag vet inte om det började i slutet av semestern eller i samband med att jag började jobba igen så drabbades jag av en depression. Jag blev trött, helt orkeslös och allt kändes så jobbigt att det var omöjligt att göra något.
Orkeslösheten är konstig. När man inte har någon ork är man verkligen helt slut. När man är pigg fattar man inte varför den där lilla grejen kunde vara omöjlig, men just då var den det.
Jag gick iallafall till doktorn och var säker på att jag var allvarligt sjuk. Tumör kanske? I samma veva fick jag veta att sambon hade ett hjärtfel som kräver operation så jag såg framför mig hur barnen blev föräldralösa. Doktorn knäckte nog rätt snabbt vad som var fel på mig, problemet var att få mig att förstå. Jag var ju sjuk - inte deprimerad. Dessutom en rätt otålig patient, jag ville bli frisk fort.
Tyvärr ville inte läkaren skriva ut medicin förrän jag fått träffa en terapeut, så utredningen drog ut på tiden. Det var först för en månad sedan, i mitten på september som jag fick SSRI. Jag mådde sämre av medicinen till att börja med. Jag började fundera på att ta livet av mig, men det kom aldrig längre, jag insåg att jag inte kunde. Det hände mycket jobbigt också under denna tid, som jag kanske skriver om senare. Efter två veckor på SSRI drömde jag en natt att det skulle ordna sig, och det kändes som en vändpunkt. Sakta sakta med många kraschar i djupa dalar har jag börjat ta mig tillbaka.
Idag, en månad senare, har jag haft en riktigt bra dag. Jag vet att det kommer gå upp och ner, men jag hoppas att upp vinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar